Sommaren 2008 förändrades mitt liv när jag under en utlandsvistelse blev väldigt sjuk. Mitt resebolag skickade en grekisk doktor som övertygade mig att jag enbart hade dragit på mig "turist sjukan" även kallad magsjuka. Väl hemma i Sverige sju dagar senare och tio kilo lättare besökte jag en läkare då jag enbart blivit sämre. Under provtagningen fick jag höra hur sjuksköterskan pratade om mitt väldigt höga sockervärde och jag förstod på en gång hur det låg till. Jag hade fått diabetes (typ 1).
Då jag gått med sjukdommen under en väldigt lång tid hade mitt blod hunnit blivit surt och jag hade dåliga värden. Allt efter gick väldigt fort och jag blev på en gång inlag på sjukhuset och kopplad till dropp som skulle hjälpa mig få tillbaka lite av den vätska jag förlorat. På grund av min ålder och den platsbrist som råder på sjukhusen idag kunde min familj enbart vara med mig under besökstiden som var mellan 15.00 och 19.00 på eftermiddagarna. Detta gjorde att jag fick ta in all information och bearbeta beskedet ensam. Vid svåra tider är det skönt att ha familj och vänner att vända sig mot och det spelar ingen roll hur gammal man är, alla behöver hjälp någon gång hjälp att se framåt. Rädd, chockad och orolig som jag var fick jag en ångestatack mitt i natten på sjukhuset och väldigt ont i bröstkorgen. Jag förstod att smärtan berodde på den omställning som varit och att de var kroppens sätt att säga ifrån.
Vistelsen på sjukhuset varade i nästan två veckor och under tiden blev jag väldigt dåligt informerad om min sjukdom. Det jag visste om diabetes när jag blev inlagd var i stort sätt all kunskap jag hade.
Då jag gått med sjukdommen under en väldigt lång tid hade mitt blod hunnit blivit surt och jag hade dåliga värden. Allt efter gick väldigt fort och jag blev på en gång inlag på sjukhuset och kopplad till dropp som skulle hjälpa mig få tillbaka lite av den vätska jag förlorat. På grund av min ålder och den platsbrist som råder på sjukhusen idag kunde min familj enbart vara med mig under besökstiden som var mellan 15.00 och 19.00 på eftermiddagarna. Detta gjorde att jag fick ta in all information och bearbeta beskedet ensam. Vid svåra tider är det skönt att ha familj och vänner att vända sig mot och det spelar ingen roll hur gammal man är, alla behöver hjälp någon gång hjälp att se framåt. Rädd, chockad och orolig som jag var fick jag en ångestatack mitt i natten på sjukhuset och väldigt ont i bröstkorgen. Jag förstod att smärtan berodde på den omställning som varit och att de var kroppens sätt att säga ifrån.
Vistelsen på sjukhuset varade i nästan två veckor och under tiden blev jag väldigt dåligt informerad om min sjukdom. Det jag visste om diabetes när jag blev inlagd var i stort sätt all kunskap jag hade.
Till alla nydebuterade diabetiker/diabetiker:
- Läs inte för mycket om din sjukdom innan du accepterat att du har den och att det är en del och dig du förmodligen kommer leva med hela livet. Det finns mycket skrämmande information som jag anser är onyttig att läsa förren du tagit sjukdommen till dig och börjat se framåt.
- Fokusera istället på dig själv, vad mår du? vad skulle få dig att må bättre?
- Prata med någon du känner dig säker med. Det behöver nödvändigtvis inte vara en vän eller familjemedlem utan valet av person är inviduellt. Kanske är du en person som gillar att vara ensam och själv beatbeta tankar och funderingar.
Ett första steg:
- Bearbeta
- Acceptera
- Se fördelar med sjukdommen även om det är svårt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar